Hej på er ungdomar!

Jag skäms. Skäms för att jag underlåtit att blogga och lämnat er i sticket på detta sätt. Jag har inget att säga till mitt försvar. Jag kunde, i likhet med en man som fått en dejtingförfrågan han inte var intresserad av, mycket väl ha skyllt på att jag haft tidsbrist och "helt vansinniga veckor", men nu är det ju inte så. Jag är inte man, jag kväser inte dejter och är det något man har som ungkarl så är det tid.

Men håll ut! I will be back. Jag lovar. Tills vidare är ni välkomna att följa mig i sociala medier, där jag söker bekräftelse som aldrig förr.

På återseende.

VIKTIG INFORMATION TILL ALLMÄNHETEN

Imorgon (dvs 18 augusti) fyller jag år. Det vet ni ju säkert redan, men man kan inte informera om detta för många gånger. Instämmer i det min vän Ellinor sa när jag lyfte födelsedagsfrågan tidigare ikväll. "Då ska precis all fokus som universum kan uppbringa vara på dig för tusan". Kunde inte ha sagt det bättre själv. Just nu funderar jag på varför inte min födelsedag görs till allmän flaggdag. Det borde rentav skjutas salut till min ära.

Slut på meddelande.

Igår var jag och mina goda vänner T och H ute och luftade oss i Kalmar. Jag drack varm Prosecco, var på mitt allra soligaste humör och påstod felaktigt i sociala medier att vi lyssnade på Snoddas när vi i själva verket njöt av Jokkmokk-Jokkes ljuva stämma. Fantastisk kväll.

Idag har det varit väldigt mycket söndag. Till veckan fyller jag år, i helgen ska jag på Malmöfestivalen och till Danmark. Därefter kommer sommaren definitivt att kunna avskrivas från vidare handläggning. Skönt, tycker jag. Den här sommaren har känts evighetslång. Jag längtar efter svårmod och regn.

Så var ännu en ljuvlig semestervecka till ända. Jag har gjort lite av varje. Dagstur till Halmstad med mina underbara Uppvidingeflickor i tisdags. Jag tog tåget upp från Hbg och de mötte upp i Kajmanen. Vi flanerade på stan och jag köpte tshirtar med gräsliga tryck. Det påstås även att jag ska ha uttalat orden "nu är det för mycket fokus på mig". Fullständigt befängt. Detta vill jag överhuvudtaget inte kännas vid. Varför skulle jag säga så? Det vet väl alla att jag konsekvent vill stå i centrum. På vägen hem stannade vi och åt på fyra krogar i Växjö. Supermysigt. Jag valde kycklingfilé och vitlöksbröd, konstaterade "det är tur att man inte ska hångla med någon" och dricksade 0 kr. Att jag inte skäms.

I onsdags spelade jag och sys minigolf med M, 6 år. Svordomarna haglade i frikyrkoparadiset. Initialt försökte jag dock lägga band på mig.
Jag: "Det var väl själva s... tusan också!".
M: "Du skulle säga 'satan'!".
I övrigt vill jag föra till protokollet att jag lyckades få i bollaset på två slag på omöjliga trattbanan, att sys slog fyra spikar och M en spik. Nästa gång knäcker vi banrekordet. På kvällen var jag hemma hos Reine och hans fru. Vi grillade korv, drack vin och kollade på Scream. Vilken jävla dynga. Det kröp även fram att Reine är en texttvkille. Inte helt oväntat. Trevlig kväll!

Har också hunnit med att få svårartad träningsvärk i ben/röv efter lite löpning på löpband, några sketna utfall, och knäböj med endast stången som belastning. Skönt att man är i så god form!

Igår grillade vi och trivdes i Uppvidinge. Jag hade vulgär klänning och skötte mig.

Imorgon ska jag jobba och det kommer bli underbart.

Jag och mina Uppvidingetöser. Som jag älskar dessa flickor ❤

Häromdagen nämnde jag att jag inte har problem med att medge när jag har fel. Jag står fast vid det. Naturligtvis bär det mig emot, men rätt ska vara rätt. Som tur är har jag inte fel speciellt ofta.

I torsdags hände det dock. Igen. Nu har jag alltså haft fel två gånger på en vecka. Först den lilla fadäsen i tisdags då jag felaktigt påstod att Kvilleken (Nordens äldsta träd, enligt Eksjö kommun) var från 1400-talet. Och sedan detta. Det var bjudning och vi satt som vanligt och spekulerade i loungen. Plötsligt hävdade svågern att Vasaloppet inte bara körs mellan Sälen-Mora. Det är ett varumärke. Man kör det även utrikes. Vasaloppet, i andra världsdelar. Ja, ni hör ju själva hur befängt det låter. Jag hånade honom naturligtvis. En enkel googling visade dock att han faktiskt hade rätt. Visst kör man vasor på andra platser. T ex Kinavasan. Så ja, jag hade fel. Men! Av någon anledning känns det i detta sammanhang angeläget att påminna om den gången då han påstod att Meatloaf kommer från Norge. Snacka om gripet ur luften.

Bonsoir tout le monde!

I helgen har jag och familjen varit i Göteborg för att fira far som uppnått den aktningsvärda åldern 60 år. Därav frånvaron här på bloggen. Vi har haft det jättebra. Resan började med kaos på Burger king i Jönköping och avslutades med ett svettigt besök på Nordstan. Däremellan har vi hunnit med att trivas på Gothia towers, besöka Liseberg och Universeum och ätit kött på köttrestaurang. Undertecknad har naturligtvis även hunnit med att förfasa sig över trafiksituationen i stan, samt köpt sina första Dr Martens. På Shock. Det såg precis likadant ut som det gjorde när jag var där första gången, med Ellinor, någon gång i början på 2000-talet. Fint att något får vara som det alltid har varit!

Något annat jag har gjort i helgen är att älta varför jag inte gick på Winnerbäcks konsert i fredags. Han spelade på Liseberg. Och jag var inte där. Oklart varför. Jag hörde honom från hotellrummet men det är ju inte samma sak.

Utsikt från hotell.

Nyförvärvet. Ojar mig över att de känns lite för stora. Men då kan man ju ha en raggsock i.

Jag skulle ha varit där. Men det är lätt att vara efterklok.

Idag har jag återigen blivit aktiv på pannkakan (dejtingsajt, för er som inte är insatta i den världen). Jag la upp ett foto på mig själv där jag ser lika delar hård och fragil ut. Det är nämligen en iakttagelse jag har gjort. Har man en bild där man ser lite skör ut ökar antalet besökare på ens sida markant. Detta kompletterade jag med en snitsig, välformulerad presentationstext där jag bl a informerar om mitt enorma bekräftelsebehov.

Responsen blev precis som väntat. Ett tjugotal mail hittills. Många som uppenbarligen inte läst ett ord av vad jag skrivit och inleder med ett klassiskt "tjabba läget?". Ett och annat "snygg". Och, som vanligt, "detta är den bästa presentationen jag läst". Kombinerat med skrattgråtemojisar. Självklart har jag också hunnit med att hamna i dispyt, varpå jag blev kallad "charmtrut". Aldrig någonsin hört talas om det uttrycket innan men det är absolut ett ord jag kommer ta till mig och börja använda.

Vidare har jag ifrågasatt varför en person saknade presentationsbild och fick svaret "ser ingen anledning till varför alla, även lastbilschaffisar från Värmland, ska se mina bilder". Det är ju ett argument så gott som något naturligtvis. Helt logiskt. De där chaffisarna ska inte kunna snoka fritt.

Rättelse: jag var inte en "charmtrut". Jag var en "charmtuta". Det är ju ännu bättre.

Igår var vi och hälsade på i Reine och hans frus stuga. Det var trevligt. Vi promenerade till en engelsk park. Jag svettades ymnigt, gnällde om att det var långt att gå och påstod att jag hatade naturen. Jag påstod också felaktigt att Kvilleken var från 1400-talet fastän jag egentligen vet att den är tusen år. Detta har ju jag och svågern diskuterat mycket när vi hängt i loungen. "När Magnus satte lås på ladorna var Kvilleken redan gammal" har svågern predikat. Jaja, jag är inte den som inte kan erkänna när jag har fel. Hoppas bara inte det blir någon sådan här fadäs om jag nu kommer med som deltagare i Postkodmiljonären vilket jag hoppas.

Vidare grillade vi hamburgare och Reine och Ellinor badade. Ellinor snöt sig även i ett löv och drog den ena rövarhistorian efter den andra. Fin dag!

Nöden har ingen lag.

Jag ska bo på östkusten igen så småningom.

Ikväll har jag testat att måla ögonbrynen på samma sätt som 90-talisterna. Fått mängder med glada tillrop i sociala medier, bl a "djärvt", "fierce" och "jag har förstått av folk i min närhet att Lilly Collins fyller i sina ögonbryn på ett snyggt sätt. Jag gillar dina långt mer". Fina vänner man har ❤ Funderade ett tag på att ha detta som profilbild på Tinder, men konstaterade att ironi är en svår konst och beslöt mig för att avstå. Vore ytterst prekärt om någon trodde att jag var såhär omdömeslös på riktigt.

Här är en bild från det senaste tillfället då jag fick rimligt mycket manlig uppmärksamhet. Februari 2015. Det händer ju inte ofta att jag får den uppmärksamhet jag förtjänar men då och då sker mirakel.

Se, så vackert. En man, i min bästa kattröja. Och jag, ledigt klädd i hans Niketröja. Stor konst. Tänk att en tröja i storlek M, inköpt på H&Ms fjortisavdelning, kan passa så bra på en sådan ståtlig karl. Snygg var han också. Jag har valt att censurera ansiktet så ni får helt enkelt lita på mitt ord. Ok, lite kryddar jag kanske. Men han var helt klart så snygg att om vi hade varit ihop hade folk funderat över vilken kompensationsfaktor som fått honom att välja mig. Men med en kattröja kommer man långt, rent generellt, på de flesta plan i livet. Det är sedan gammalt.

Ps. Ingen av tröjorna kom till skada i samband med bytet/fotograferingen.

Igår var det alltså dags för 30årsbaluns. Det var som väntat helt ljuvligt. Vänner, sol, Småland, entusiastiska getingar, god mat, vulgär sommarklänning som enligt tradition var åtminstone en storlek för liten, och rosévin. Och tequilabål, vilken undertecknad naturligtvis såg till att hela tiden hålla sig i närheten av.

Det är inte alls osannolikt att jag har norra Europas största bekräftelsebehov. Jag vill att alla ska älska mig. Jag vill att det ska vara fokus på mig. På plats igår hade jag en jämlike. Malte the dog. Han figurerar flitigt i sociala medier där han alltid håvar in mängder med likes. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk.

Igår konkurrerade vi. Vem skulle lyckas stå mest i centrum? Eftersom jag ju kan uttrycka mig med ord har jag ett övertag. Jag kan uttala "nu är det väldigt lite fokus på mig" och jag är skamlös nog att göra det också. M fick av naturliga skäl jobba med annat än verbala uttryck. När han kände att han hamnade lite i skymundan tog han till det äldsta tricket i boken: han började frenetiskt gräva i marken där han stod. Uppenbarligen med målet att ta sig till Kina, med tanke på frenesin i grävandet. Det var tydligt att han tänkte "ameh vafaaan, nu är den där skatan i fokus igen. Jag ska nog visa dem. Jag drar till Tjina. Herrå!". Och, såklart, då riktades uppmärksamheten åter mot honom. Listigt. Lite osportsligt agerande om ni frågar mig men han bör ändå få beröm för sin kreativitet. Frampå kvällen började vi istället samarbeta och figurerade tillsammans på bilder. Nedan ser ni resultatet. Så mycket manlig uppmärksamhet som han ger mig där, har jag inte fått sedan jag och Mörten var i Köpenhamn i februari 2015.

Ligger i sängen i mitt gamla flickrum och ska strax sova. Hade egentligen tänkt skriva en betraktelse över Tinder men spar det till senare i helgen. Jag orkar helt enkelt inte raljera nu. Dagen idag har annars varit händelserik. Bl a har jag blivit hotad med att bli utkastad från bilen och istället få ta tåg ifrån Osby (det löste sig, det blev naturligtvis bil hela vägen hem). Har även fångat upp tre entusiastiska Pokemonjägare i höjd med Linneasjön strax efter midnatt. Lite speciellt så.

Imorgon går jag på två veckors semester. Det ska bli kul. Något som emellertid inte är lika kul är att detta medför att jag måste packa. Jag hatar det intensivt. Jag hatar det mer än Ford Mondeo och löjliga frisyrer på ålderskrisande 40åriga män. Men det måste göras. Den senaste timmen har jag således sprungit runt i lägenheten, svettats ymnigt och letat efter mina bästa, vulgäraste kalaskläder. Tror jag har hittat den perfekta stassen nu. Ska nämligen på 30årskalas om lördag. Det är systern till Årets Midsommarflicka 1994 som uppnått denna aktningsvärda ålder och ställer till med baluns i Småland. Undertecknad kommer naturligtvis finnas på plats, vara på sitt allra festligaste humör och förhoppningsvis ha ett och annat glas bubbel innanför den (nästintill obefintliga) västen. Härligt!

Ni bah "Åååh, undrar vad det var i Zalandopaketet?". Ni har säkert inte ens kunnat sova. Tankarna har malt. En gåta utan svar. Men nu behöver ni inte ligga sömnlösa längre! Min syster kommer sannolikt bli arg men det får det vara värt. Så snygga! Den som inte har ägt ett par turkosa converse har inte levt.

Att äga så många skor som jag har ju för övrigt flera fördelar. Igår smsade en vän och frågade om jag möjligen hade några lite tunnare, svarta skor som ser rätt neutrala ut, och som jag eventuellt ville bli av med. Klart jag har det. Jag har alla typer av skor som finns att uppbringa på den här planeten. Nästan. Sneakers, tygskor, ballerina, kängor, kalasskor, högklackade, boots. Enfärgade. Flerfärgade. Djurmönster. Smakfulla. Smaklösa. Det finns nog egentligen bara en typ av skor jag inte har i samlingen. Foppatofflor. Jo, generellt är jag ju totalt skamlös, men där drar t o m jag gränsen.

Vad har fraktats i denna kartong? Ni kan förstås bara spekulera. Men det är ingen högoddsare. Så mycket kan jag avslöja.

Idag på jobbet råkade jag sådär lite i förbifarten nämna att jag sprungit marathon vid inte mindre än två tillfällen. Mina kollegor verkade bli mycket förvånade och imponerade över detta. De trodde nog att jag bara var en chili cheese-vurmande latmask. Kändes nästan som att de tyckte min bedrift var större än Wilson Kipketers. Och på ett sätt är den väl det. Alla halvfeta skojare som tar sig igenom detta helvete till lopp är hjältar. Och jag blir på riktigt sugen på att göra det igen.

När jag kände mig som mest bedrövad i förra veckan skrev min syster "Gör en klassiker. Eller en Ironman". Då blev jag arg och som den obstinata tonåring jag är svarade jag något i stil med "fy fan så meningslöst". Och det vore nog inget för mig. Men ett marathon. Ett projekt. Få kramp. Veta efter att man passerat halvmarakontrollen att nu är det en lika lång bit kvar. Ringa Reine vid 32 km och uttrycka sin totala desperation. Vara dramatisk. Gråta vid målgång och tröstas av funktionär. Jo, jag måste göra det igen.

Det har inkommit önskemål om att jag ska skriva ett inlägg om trafikbeteenden. Det händer ju då och då att jag brusar upp över olika saker. Men just trafik, nej där har jag svårt att verkligen gå igång. Jag kan absolut gapa om "pensionärssluskar", irritera mig på folk som inte håller avståndet, med mera. Men den där riktiga ilskan, sådär så man nästan tappar fattningen, den känner jag numera sällan i just trafiksituationer. Häromdagen swipeade jag höger på en person på Tinder som i sin presentation ondgjorde sig över folk som inte använder blinkers. Nästan enbart för att jag skulle kunna skriva "Man ska aldrig lita på folk som blinkar" till honom. Men jag orkade inte sedan. En sådan kille kommer jag omöjligt kunna tala tillrätta ändå.

Något vi verkligen borde uppröras över är män i trekvartsbyxor och sandaler. Jo, man får se ut precis hur man vill innanför hemmets fyra väggar men offentligt? Skärpning.

Övermannades plötsligt av en våldsam längtan efter att försöka blåsa liv i min gamla insomnade bloggkarriär. Kastade därför ut en snabb fråga i sociala medier om huruvida det finns något intresse för detta. Två entusiastiska vänner tryckte omedelbart "like" och gjorde high five-emojis i kommentarsfältet och liknande. Detta såg jag som ett tecken. Tänk att det finns de som vill läsa den dynga jag känner ett närmast tvångsmässigt behov av att mangla ut till andra. Det är ganska häpnadsväckande egentligen. Och jag begriper inte själv varifrån jag får allt. Det kommer till mig bara.

Så vad har hänt sedan sist? Inte mycket, skulle jag säga. Skogarderoben har börjat anta rent löjliga proportioner. Jag vill dock inte avslöja hur många par det rör sig om. Om det kom till allmän kännedom skulle flera i min omgivning gå fullständigt i taket och hänvisa mig till en kbtpsykolog. Men jag skulle inte behöva köpa några nya skor förrän det är dags för mig att flytta till särskilt boende sådär år 2067, då jag förmodligen kommer behöva något mer fotriktigt än converse. Så mycket kan jag skriva. I övrigt är det mesta sig likt. På senare tid har jag emellertid börjat fundera allt mer över framtiden. Känt mig uppgiven, rentav. Smsade en vän i fredags och frågade vad hon tyckte jag skulle göra i helgen. Skulle jag stanna hemma och sova eller åka till Småland. Småland, replikerade hon omedelbart. "Inget spännande kommer hända om du stannar hemma och sover, det kan jag looova dig". Precis så skrev hon. Jag funderade och kom fram till att hon hade rätt.

Turligt nog var ett par bekanta i Danmark och trimmade en bil just denna dagen, och vi hade tidigare pratat lite löst om att jag skulle åka med dem hem till Småland. Bestämde att så fick det bli och bad dem även köpa whisky till mig. När jag hoppade in i bilen fanns där mycket riktigt en halvliter Famous Grouse i plastflaska. Det krävdes inte många klunkar innan jag kände mig betydligt mer entusiastisk inför framtiden. När vi kom fram till Växjö var jag påtagligt glad i hatten. Därefter blev det lite mingel i en av förorterna till nämnda stad och jag pratade så högt att man kunde förledas att tro att jag svalt en högtalare. Så var dock inte fallet. Jag var bara glad. I hatten.

Idag har jag utmanat min köra bil-fobi som jag tyvärr utvecklat på senare tid. Det gick bra. Jag körde ända till Markaryd nu när jag skulle hem till Helsingborg. Av- och påfarter. Avancerade omkörningar på E4. Mor påstod att jag körde som en hel karl och jag och far var bara vid ett fåtal tillfällen oense om mitt sätt att framföra det aktuella fordonet. Det kommer nog att kunna bli folk av mig också så småningom.