Nu kan man kanske förledas att tro att jag inte uppskattar någon av egenskaperna jag nämnde i föregående inlägg. Det är i så fall ett felaktigt antagande. Vad jag efterlyser är nyanser. Jag är så trött på likriktningen. Varför skriva sådant som man tror förväntas av en? Varför inte visa att man är en tänkande, reflekterande människa?

Något jag finner särskilt bekymmersamt är det eviga fokuset på att man måste vara öppen och utåtriktad. Men hur fan skulle det se ut om ALLA var det? Någon måste faktiskt lyssna också. På alla de som mal på om det ena ämnet ointressantare än det andra. Vi är så rädda för tystnaden att vi griper efter minsta halmstrå för att slippa höra sorlet avta. Med panik i blicken gapar vi "någon som vet om det ska regna på lördag?!" och alla andra i flocken hänger genast på. Glada och lättade att någon tog bladet från munnen. Grottmänniskorna, pratade de om vädret?

Att ha nära till skratt. Jag blir så otroligt nervös av folk som skrattar åt allt och hela tiden. Allt är ju definitivt inte kul och lättsamt. Ett tag misstänkte jag att de som skrattade hela tiden var tröga. Att de liksom skrattar för att helgardera eftersom de inte förstår när man ska skratta så de skrattar hela tiden istället. Men förmodligen är det ett sätt för dem att försöka hantera sin ångest. Påklistrade leenden och en positiv fasad. Sannolikt något en skicklig kbtpsykolog skulle kunna råda bot på, men det är väl lättare att ta den skrattande utvägen.

Samtidigt vill man ju inte ha en torrboll utan humor. Som klär sig i noppriga koftor, äter kikärtor, underlåter att sköta sin hygien, läser tung litteratur och röstar på Vänsterpartiet (läs hipster). Nej fy fan. Då väljer jag hellre den gapskrattande pellejönsen.

Det är alltid en balansgång.

Jag är fortfarande obstinat som en tonåring. När folk på dejtingsidan marknadsför sig genom att lägga ut bilder och skriva "Bangkok -11" får jag anstränga mig hårt för att inte själv lägga ut en bild från min lägenhet på Midgård (bostadsområde i Västervik), där jag manifesterade mitt dåliga mående genom att konsekvent ha persiennerna nerrullade och skita i att vattna blommorna.

Varför kan jag inte vara som andra barn? Bara en sådan sak som att jag valde franska istället för tyska i skolan. Medan de andra fåren lydigt fogade sig på tyskalektionerna och intresserat lyssnade när Tomas pratade om modala hjälpverb, levde undertecknad rövare på franskalektionerna. Under drygt 6 års intensiva franskastudier lärde jag mig ett fåtal fraser, varav en är "je voudrais un verre de vin blanche". Att en alkoholrelaterad fras fått ett särskilt starkt fäste i mitt minne. Så oväntat.

Något som slog mig tämligen omgående när jag började surfa runt på dejtingsidan är att det är ytterst få som sticker ut från mängden. Troligen finns det en färdig mall någonstans. Följande är standard:

En är öppen, glad, positiv och har nära till skratt.

En älskar att resa. Och då pratar vi inte om en sketen charter till Aiya Napa utan gärna avancerad backpacking där en lever ihop med urbefolkningar i djungeln, bajsar i ett hål i marken, blir biten av exotiska insekter och svettas ymnigt. Eller någon storstad. Ja, egentligen vad som helst, bara det inte är svennebanancharter.

En har också tröttnat på att hänga på krogen men Gud förbjude om en framstår som en torrboll som hellre sitter hemma än springer runt på lokal, nejdå, visst vill en gå ut, men då till "en trevlig pub för god mat och några öl ihop med vänner".

Tror inte ens jag behöver nämna hur oerhört vältränade karlarna är på det där forumet. De har en sådan satans välutvecklad syreupptagningsförmåga att det finska längdlandslaget skulle bli gröna av avund om de fick höra talas om det.

Sist men inte minst. Det lagas mat. Oj, så det puttrar hemtrevligt i grytorna.

Vad driver dem? Hur orkar man med att vara så skitnödig hela tiden? Lactulose ska enligt uppgift smörja även den hårdaste av magar.

I samband med att jag flyttade ner till Skåne igen blev jag medlem på en dejtingsida. Behöver ju få tag på någon som kan vakta grottöppningen (dvs sova på den sidan av sängen som är närmast dörren). Det är nämligen en iakttagelse jag har gjort bland par jag känner. I nio fall av tio är det karlarna som sover närmast dörren. Ett beteende jag tror härstammar från grottstadiet. Då sov nog karlarna också närmast grottöppningen. Detta för att snabbt kunna komma på fötter och avvärja eventuella faror som kunde uppenbara sig där. Alltmedan de hjälplösa fruntimrena låg och gottade sig i någon djurfäll.

Eftersom jag lever själv faller det just nu på min lott att vakta öppningen. Det märkliga är att jag, trots att jag disponerar en 160 cm bred säng från Ikeas budgetsegment, tenderar att sova i mitten av sängen eller något åt vänster (dvs långt ifrån dörren). Detta bekräftar emellertid bara min tes: det krävs en karl för att på ett fullgott sätt kunna vakta öppningen.

Ett annat bekymmer med att leva ensam är att man inte har någon som släpar hem byten. Även detta får jag alltså lösa själv. Tur att jag lever i ett modernt samhälle där det finns lättfällda byten. För tillfället kör jag mycket helfabrikatsbyten.

Den stora frågan nu är således hur jag ska bära mig åt för att lyckas locka in en lämplig karl i fällan. Det verkar inte vara någon enkel uppgift.

Hur gjorde de egentligen på grottiden? Försökte de fräscha till sig på något sätt, gjorde en tjusig frisyr med hjälp av mossa, knöt en läcker djurhud kring midjan, städade grottan och fluffade till fällen för att locka till mys? Spelade man svårfångad? Ältade grottkvinnorna grottmännens beteende med varandra, eller är det en modern konstruktion?