I samband med att jag flyttade ner till Skåne igen blev jag medlem på en dejtingsida. Behöver ju få tag på någon som kan vakta grottöppningen (dvs sova på den sidan av sängen som är närmast dörren). Det är nämligen en iakttagelse jag har gjort bland par jag känner. I nio fall av tio är det karlarna som sover närmast dörren. Ett beteende jag tror härstammar från grottstadiet. Då sov nog karlarna också närmast grottöppningen. Detta för att snabbt kunna komma på fötter och avvärja eventuella faror som kunde uppenbara sig där. Alltmedan de hjälplösa fruntimrena låg och gottade sig i någon djurfäll.

Eftersom jag lever själv faller det just nu på min lott att vakta öppningen. Det märkliga är att jag, trots att jag disponerar en 160 cm bred säng från Ikeas budgetsegment, tenderar att sova i mitten av sängen eller något åt vänster (dvs långt ifrån dörren). Detta bekräftar emellertid bara min tes: det krävs en karl för att på ett fullgott sätt kunna vakta öppningen.

Ett annat bekymmer med att leva ensam är att man inte har någon som släpar hem byten. Även detta får jag alltså lösa själv. Tur att jag lever i ett modernt samhälle där det finns lättfällda byten. För tillfället kör jag mycket helfabrikatsbyten.

Den stora frågan nu är således hur jag ska bära mig åt för att lyckas locka in en lämplig karl i fällan. Det verkar inte vara någon enkel uppgift.

Hur gjorde de egentligen på grottiden? Försökte de fräscha till sig på något sätt, gjorde en tjusig frisyr med hjälp av mossa, knöt en läcker djurhud kring midjan, städade grottan och fluffade till fällen för att locka till mys? Spelade man svårfångad? Ältade grottkvinnorna grottmännens beteende med varandra, eller är det en modern konstruktion?