Nu kan man kanske förledas att tro att jag inte uppskattar någon av egenskaperna jag nämnde i föregående inlägg. Det är i så fall ett felaktigt antagande. Vad jag efterlyser är nyanser. Jag är så trött på likriktningen. Varför skriva sådant som man tror förväntas av en? Varför inte visa att man är en tänkande, reflekterande människa?

Något jag finner särskilt bekymmersamt är det eviga fokuset på att man måste vara öppen och utåtriktad. Men hur fan skulle det se ut om ALLA var det? Någon måste faktiskt lyssna också. På alla de som mal på om det ena ämnet ointressantare än det andra. Vi är så rädda för tystnaden att vi griper efter minsta halmstrå för att slippa höra sorlet avta. Med panik i blicken gapar vi "någon som vet om det ska regna på lördag?!" och alla andra i flocken hänger genast på. Glada och lättade att någon tog bladet från munnen. Grottmänniskorna, pratade de om vädret?

Att ha nära till skratt. Jag blir så otroligt nervös av folk som skrattar åt allt och hela tiden. Allt är ju definitivt inte kul och lättsamt. Ett tag misstänkte jag att de som skrattade hela tiden var tröga. Att de liksom skrattar för att helgardera eftersom de inte förstår när man ska skratta så de skrattar hela tiden istället. Men förmodligen är det ett sätt för dem att försöka hantera sin ångest. Påklistrade leenden och en positiv fasad. Sannolikt något en skicklig kbtpsykolog skulle kunna råda bot på, men det är väl lättare att ta den skrattande utvägen.

Samtidigt vill man ju inte ha en torrboll utan humor. Som klär sig i noppriga koftor, äter kikärtor, underlåter att sköta sin hygien, läser tung litteratur och röstar på Vänsterpartiet (läs hipster). Nej fy fan. Då väljer jag hellre den gapskrattande pellejönsen.

Det är alltid en balansgång.

Jag är fortfarande obstinat som en tonåring. När folk på dejtingsidan marknadsför sig genom att lägga ut bilder och skriva "Bangkok -11" får jag anstränga mig hårt för att inte själv lägga ut en bild från min lägenhet på Midgård (bostadsområde i Västervik), där jag manifesterade mitt dåliga mående genom att konsekvent ha persiennerna nerrullade och skita i att vattna blommorna.

Varför kan jag inte vara som andra barn? Bara en sådan sak som att jag valde franska istället för tyska i skolan. Medan de andra fåren lydigt fogade sig på tyskalektionerna och intresserat lyssnade när Tomas pratade om modala hjälpverb, levde undertecknad rövare på franskalektionerna. Under drygt 6 års intensiva franskastudier lärde jag mig ett fåtal fraser, varav en är "je voudrais un verre de vin blanche". Att en alkoholrelaterad fras fått ett särskilt starkt fäste i mitt minne. Så oväntat.